RE:START
28 Nov
Jag hatar att bli placerad i ett fack. Jag är inte “bara” fotograf. Jag har flera intressen och vill inte göra samma plikt i tunnelsyn varje dag.
Jag har inte en aning om vad Snowflakes In June är. Den pendlar mellan fotoblogg, personlig blogg och en tumblelog. Jag brukade invända mot att folk kallar det en blogg, men definitionen av bloggar har blivit så bred att det inte spelar någon roll längre. Fotografin är i fokus, men fotografi är så mycket mer än pixlar på en skärm eller bläckprickar på ett papper.
Om man skall göra det enkelt för sig kan man beskriva fotografin som ett inre och ett yttre landskap. Det som är utanför, respektive inuti oss själva. Det yttre landskapet skapas delvis av oss – dig, mig och alla andra. Där finns också en oåtkomlig del, en del vi inte kan påverka. Världen runtomkring oss sätter sen sina fotspår i oss. Vi påverkas, och hur vi påverkas avgörs av de ”glasögon” vi bär. En del vill uttrycka hur de påverkas, och i samma ögonblick man gör det påverkar man världen runt omkring sig. Det går runt, i denna mångfacetterade smältdegel vi kallar ”Världen”.
Är det något Snowflakes In June handlar om är det hur jag påverkas, och i viss mån hur jag vill påverka genom fotografin. Snowflakes In June är ständigt på väg. Inte ett mål, utan en väg. Jag vill inte Snowflakes In June “bara” ska vara en blogg. Jag vill inte att det ska vara “bara” någonting. De som slår följe kommer och går. En del stannar längre, en del kortare. Man lämnar spår, bidrar och delar med sig.
Snowflakes In June handlar om att inspirera och att bli inspirerad. Jag gör min egen grej, och Snowflakes In June är sin egen sak. Jag vill inte att folk placerar mig i ett fack, och inte gör jag det själv heller.
Försök inte att placera dig i ett visst fack om det är en usel passform. Befria dig från andra människors upplevda föreställningar. Gör din egen grej. Det är bra.
